Du är här

Flexibla lösningar gav resultat i Trelleborg

Jakob Ahlquist Eriksson från Trelleborg hade hamnat i en ond cirkel. Han spelade dataspel på nätterna och gick och lade sig när kompisarna gick till skolan. Hans lärare Jonas Lovén bröt den onda cirkeln - genom att bokstavligen komma och hämta honom i hemmet varje morgon i en månad. Jakob är säker på sin sak:

- Utan Jonas engagemang skulle jag ha varit kvar hemma vid datorn utan färdiga grundskolebetyg, säger han.

Istället har han nu gått ett år på byggprogrammet, efter att ha deltagit i Söderslättsskolans Plug In-projekt. Jakobs resa började hösten 2015 då han tappat all ork. Skolan hade försökt få honom att gå på sina lektioner på individuella programmet, men ingenting tycktes fungera. Även hans mamma Maria Eriksson var uppgiven:

- Jakob hade helt förlorat gnistan. Han sa bara "nu skiter jag i det här" trots att jag tjatade om att han måste skaffa sig en gymnasieutbildning för att kunna få jobb, säger Maria.

- Elever som tappat motivationen har ofta dåligt självförtroende, säger Jonas Lovén, som i normala fall är matematik- och historielärare men fick tjänstledigt i ett år för att vara projektledare i Plug In.

- De här eleverna vet att många vuxna är besvikna på dem. Vi måste göra allt för att få dem att tro på sig själva igen, och få dem att lita på vuxna igen. Först därefter kan du få dem att börja gå på lektionerna.

Först tyckte Jakob att det var pinsamt att läraren Jonas kom hem till honom på morgonen varje vecka i fyra veckors tid. Men han kände också något annat:

- Det var ändå skönt att någon brydde sig. Den som bryr sig om en, den är man också beredd att lyssna på, säger han.

När Jonas väl hade fått Jakob att komma tillbaka till skolan var han mån om att hela tiden ha löpande kontakt med honom, så att han inte skulle falla tillbaka i passivitet igen. Jakob visar med ett leende upp sms han fått från Jonas under tiden då han skulle kämpa sig tillbaka: "Jakob, skolan omedelbums!", "Är du vaken?" eller "Glöm inte träningskläder!".

Jonas skrattar och visar själv upp ännu fler positiva sms han skickat någon tid senare: "bra gjort på provet" och "krya på dig".

- Uppmuntran är så oerhört viktig. Det behövs så lite för att de ska strunta i alltihop. En elev, som inte ingick i projektet, berättade att han masat sig till skolan terminens andra dag, men han visste inte vilket klassrum han skulle till. Så han åkte hem igen, och stannade hemma i ett halvår, berättar Jonas.

När projektet drog igång ringde Jonas Lovén hem till elevernas föräldrar och berättade att skolan fått extra resurser för att hjälpa elever som har svårt att koncentrera sig på skolarbetet.

- Vi bjöd in föräldrarna och frågade: vad kan skolan göra som vi inte redan gjort? Föräldrarna uppskattade verkligen det, de hade inte blivit inbjudna på det sättet tidigare. I projektet fick vi tid att göra det, något som är svårt att hinna med i den löpande verksamheten, säger Jonas.

Tillsammans kom de fram till att eleverna behövde mer träning i studieteknik, mer struktur på vardagen och mer flexibel schemaläggning.

- Jag sa aldrig att eleverna ingick i ett projekt, det skulle bara verka stigmatiserande. Och tanken var ju hela tiden att arbetet skulle permanentas efter projektperioden, säger Jonas.

Till sist fick de ihop 36 elever till projektet. De flesta var högljudda pojkar, men där fanns också mer tillbakadragna flickor som till exempel hade svårt att klara pressen kring att skriva prov.

Jonas Lovén berättar att han själv varit vad han kanlla för en "strulpelle" under en period, men att han hade en trygg bakgrund och föräldrar som förmådde dra honom igenom den perioden. Men alla ungdomar har inte det.

- Som lärare har jag haft elever med stora närvaroproblem där föräldrarna ändå inte kommit till utvecklingssamtal. De saknar ofta själva utbildningsbakgrund och förmedlar inte bilden till sina barn att skolan är viktig, säger Jonas.

Därför har skolan ett stort ansvar att hålla motivationen uppe hos eleverna, när de väl återvänt till lektionerna. Och det är ett ansvar som alla måste ta. Jonas hade nära kontakt med projektelevernas lärare:

- Jag bad dem till exempel att inte ge dessa elever frågan om de inte räckt upp handen, att få en fråga som de inte kan svara på kan kännas jobbigt och utpekande, säger han.

Jonas hade ett excel-ark där han förde in alla prov för att ha koll på att de inte behövde skriva ett nytt prov kort efter att de misslyckats med tidigare prov. Han fick också möjlighet att ändra i elevernas scheman, att exempelvis ta bort morgonlektionerna. En elev ville till exempel inte äta i skolan och då bestämdes det att han till en början bara skulle gå i skolan på förmiddagarna.

- Annars hade han inte kommit alls. För att få dem tillbaka till skolan måste man vara flexibel, säger Jonas.

Just flexibla och individbaserade lösningar är något som lyfts fram i många av Plug In- verkstäderna runtom i landet. Devisen är att möta eleven där hen är just nu, inte där du skulle vilja att hen befann sig.

Jonas Lovén avtalade aldrig tid med eleverna eftersom det ofta var lönlöst.

- Istället högg jag dem i korridoren, ofta vid tillfällen då de borde ha varit i klassrummet. Då gick vi tillsammans till biblioteket och hade undervisning där, berätttar Jonas.

När året var slut hade 8 av de 36 eleverna nått full behörighet och fem saknade bara ett betyg av de åtta som krävs för att komma in på ett nationellt program. Det bedömdes som ett gott resultat, med tanke på att ingen av dem förmodligen hade klarat det utan denna extra insats.

Rektor Magnus Wikström har avsatt resurser för att skolan ska kunna fortsätta arbeta utifrån de metoder som utvecklades under Plug In.

- Men vi har stort behov av lärare med den typ av relationskompetens som Jonas Lovén besitter. Om läraren inte kan etablera en konstruktiv relation med dessa elever, då spelar det ingen roll hur bra strukturer och rutiner vi än bygger upp, säger Magnus Wikström.

Text och foto: Påhl Ruin

På bilden syns Jakob Ahlquist Eriksson och Jonas Lovén